Ett beslut

Jodå, jag lever, fast det var längesen jag skrev. Förra fredagen skulle jag ha hälsat på R, men hela mitt inre gjorde uppror. Det gick bara inte, så på torsdagseftermiddagen ringde jag boendet och sa att jag var förkyld. Det är ju en legitim orsak att utebli nuförtiden, men när personalen uttryckte medlidande och önskade att jag skulle krya på mig skämdes jag. R visste i alla fall inte att jag egentligen skulle hälsat på, och mitt dåliga samvete överträffades otroligt nog av lättnaden över att slippa åka dit. Helt plötsligt blev livet värt att leva igen, jag kände mig lie glad och fick energi.

Söndag till tisdag var jag i Skåne med två väninnor. Vi pratade en del om mitt dilemma, och de ifrågasatte om det verkligen var värt att riskera liv och hälsa bara för att hälsa på R. När det ändå inte förde med sig något bra utan bara drog igång all sorg och skuld igen varenda gång.

Idag var det återigen bestämt att jag skulle besöka honom, men igår ringde jag hans kontaktperson T och vi hade ett långt, bra samtal. Slutresultatet blev att jag skippar besöken så länge, och de får inte ringa mig om han är jobbig. Det hjälper inte i alla fall. Tvärtom så blir det värre när han hör min röst.

“Jag vill egentligen inte träffa honom mer”, sa jag till T. “Det är som om han har dött fast jag hela tiden måste möta hans vålnad. Jag vill hellre minnas honom som han var.” Och den där underbara människan grät med mig i telefonen och försäkrade mig om att de aldrig dömer någon och att det inte är ovanligt alls att man resonerar som jag. “Det är bara du som vet vad du orkar med och hur du har det”, sa hon och påpekade att R inte heller mår särskilt bra av att vi ses.

I morse vaknade jag med en helt ny känsla. Jag kände mig lätt och glad, som att det finns hopp om att jag trots allt kan få ett bra liv så småningom. Att det faktiskt är möjligt, att det finns ett ljus i tillvaron nu när jag slipper åka dit. Slipper möta den där skuggan som kallar sig R men som inte är han. Inte min R.

Kanske gör det mig till en hemsk människa, en fruktansvärd egoist, men då får det vara så. Jag bara vet att det här var min ultimata utmaning, min yttersta prövning. Att tvingas prioritera mig själv på det här sättet fanns inte med på världskartan, det var en omöjlighet. Men nu har jag gjort det. Nu har jag valt mig själv, mitt liv och min hälsa. Nu är det gjort, nu har vägen delat sig och R försvinner åt sitt håll medan jag vandrar vidare åt mitt eget. Vart vägen kommer att leda återstår att se. Jag har ingen aning.

Biståndshandläggaren ringde igen och sa att R inte ska till en BPSD- avdelning utan till en vanlig demensavdelning. Det känns jättebra. Och T berättade idag att de haft en höstfest med hemlagad mat, och att R åt med frisk aptit, att han oftast är på gott humör och att han i stort sett aldrig nämner mig. Att han kan bli lite orolig på kvällarna och prata om “my family”, men inte om mig specifikt.

Så konstigt livet är. Vilka egendomliga saker vi behöver gå igenom. Först levde R och jag tillsammans i trettiofem år, fick barn och delade ett helt liv. Och nu är han dement och bor på ett vårdboende medan jag försöker vänja mig vid att leva ensam och hitta ny mening, nytt syfte och en ny riktning framåt. Så märkligt.