Mina dagar

“Hur har du det i Vadstena?” undrar vänner och bekanta. “Har du lärt känna något folk? Vad gör du där?”

Sanningen är att jag inte gör nånting, i princip. Och att lära känna folk har jag inget behov av ännu. De dagar jag får vara kvar hemma får tiden gå som den vill. Jag pysslar i lägenheten, stickar, promenerar vid Vättern och äter mat. Ibland fyndar jag nåt på loppis, ibland kommunicerar jag med mina vänner och grabbarna över Internet. Jag tittar ut genom fönstren, pratar med mig själv, resonerar igenom saker och ting. Ibland gråter jag litegrann och ibland storgråter jag så hjärtat nästan går sönder. Då längtar jag efter R och saknar det vi hade innan han blev sjuk, men jag myser också mycket. Jag njuter och känner stor tacksamhet över att få vara på den här platsen.

Jag sover som en gudinna på nätterna, känner mig så trygg och omhuldad i mitt sovrum. Ibland måste jag förstås åka till Linköping för att jobba. Då sörjer jag över att behöva åka härifrån, längtar hem hela dagen och när jag så äntligen kommer tillbaka till Vadstena drar jag ett djup suck av lättnad och tänker “tack gode Gud att jag är hemma igen”.

Jag känner inte igen mig själv. Jag som var så kvick, rapp och effektiv. Alltid snabbtänkt och skärpt, men nu blir jag fort trött. Min väninna M säger att jag ska se på mig själv som en halv människa just nu. Att jag inte orkar som förr och behöver tiden och lugnet för att sakta men säkert läka ihop och bli hel igen.

Undan för undan blir jag faktiskt mer fokuserad, närminnet har förbättrats och hjärnan känns inte precis som snömos längre. Kanske jag till och med kommer att kunna läsa böcker igen, och skriva något mer själv än bara den här bloggen. Jag hoppas det.

Jag ser aldrig på teve och nyheterna undviker jag nogsamt. Det enda som lockar i dagstidningen är i stort sett serierna, recensionerna och korsordet. Ibland får radion stå på en stund tills reklamen gör mig galen. Då stänger jag av och så får det vara tyst igen. Denna gudomliga tystnad. Denna helande frid.

5 thoughts on “Mina dagar

  1. Känner igen de du beskriver som sorg. Sorg tar tid. Många kramar. Hade tänkt skriva ett mail till dig efter ditt förra inlägg men så försvann tiden under fötterna på mig. Är med dig. ❤️❤️❤️

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s