Ny dag, nya funderingar

Jag läser igenom det senaste inlägget och känner hur hemskt det är att kalla sin livspartner för “ett jävla monster”. Det är ju förskräckligt, men det finns dagar och stunder då det faktiskt känns så. Det där utstuderade manipulerandet, den passiv-aggressiva utstrålningen, den svarta, hatiska blicken, oberäkneligheten. Men han är ju inget monster egentligen, han är ju min R ju! Mitt livs kärlek, mina barns far! Tänk om hans riktiga jag fortfarande finns kvar nånstans därinne? Sitter bland spillrorna och undrar vad som hänt? Fy fan, vilken gräslig sjukdom det är.

Den absolut största sorgen för mig är att vi inte kan dela det, inte gå igenom det tillsammans. Jag har en väninna som är medial. Hon hade en faster som blev dement och efter fasterns död fick min väninna kontakt med henne. Man må tycka vad man vill om sånt, men fastern hade enligt min väninna berättat hur skrämmande och obehagligt det varit, hur ledsen och rädd hon blivit när folk varit arga på henne för saker hon inte ens kom ihåg att hon gjort eller sagt, och hur otäck den där våldsamma ilskan känts som då och då kommit över henne. Hon hade också uttryckt sin stora lättnad över att till sist få komma in i dimman helt och hållet.

Om det finns ett liv efter detta önskar jag så att R och jag kan få mötas och prata igenom hela det här förloppet. Få dela sorgen över hur det blev och berätta för varandra hur vi upplevde det. För det är det jag saknar allra mest, att vi inte kan prata om det och hämta stöd hos varandra.

R brukar beklaga sig över att vi inte är en familj längre, och jag förstår verkligen vad han menar. En läsare skrev i en kommentar för ett tag sen att det är lätt att den sjuke bara blir sina symtom och att man som anhörig tappar bort själva personen. Det stämmer verkligen. För sonen och mig är R nuförtiden tyvärr mest ett besvärligt problem som vi måste försöka hantera på bästa sätt, fast ibland glimtar det till. Igår kväll t.ex. kom vi plötsligt igång att skoja med varandra, alla tre. Retades och smågnabbades så som vi brukade, och vi skrattade gott allihop. Det var länge sen och det kändes underbart.

Vår demenssköterska har semester, visade det sig. Hon är tillbaka nästa vecka så vi ringer henne då. Idag blir det en sväng till Vadstena igen. Så här i semestertider finns inte en enda ledig lägenhet, men det blir mysigt att bara strosa omkring där. Fika och titta ut över Vättern, fantisera och drömma lite.

“Ett jävla monster”

Orden är inte mina utan sonens. R blev arg på mig igår kväll, vi behöver inte gå in på varför. Han hittar alltid orsaker till att bli förbannad på mig, men den här gången var jag oförberedd så giftpilarna gick rakt in. I morse var R fortfarande sur, det var den gamla vanliga ramsan om hur hemsk jag är, allt jag gör fel och att han ska flytta till England, mina föräldrars brist på tacksamhet osv, osv och jag kände mig så trött och ledsen.

Sonen och jag fick en stund för oss själva i köket. Han sa: “Du måste komma ihåg att det här inte är pappa längre. Det här är ett jävla monster, en elak och manipulativ klon. Det är inte pappa så du behöver inte bry dig om vad han än säger.” Jag började tjuta, förstås. Han fortsatte: “Det är inte ditt fel. Inget av det här är ditt fel och du förtjänar det verkligen inte. Det är helt omänskligt det du har gått igenom.” Nu grät jag ännu mer, men han var inte klar. “Du vet att pappa, den riktiga pappa, aldrig skulle tillåta att nån behandlade dig så illa som han gör nu. Han skulle slå ihjäl vederbörande. Och han skulle aldrig behandla dig så här om han var frisk, han skulle hellre dö än att göra det. Det vet du.”

Det är så underbart att ha en klok, frisk människa här som kan säga de där sakerna till mig som jag försökt säga till mig själv, men som får så mycket mer tyngd när de kommer från nån annan. Jag grät mot hans axel och sedan för mig själv i badrummet, mest av lättnad tror jag. Äntligen, äntligen kan jag släppa de sista bitarna av skuld. Denna eviga skuld som jag kommer bli tvungen att titta närmare på när allt det här är över. Den måste komma från nån gammal obearbetad skit.

R har blivit så mycket sämre bara på ett par veckor nu. Det finns knappt någon rim och reson i det han säger och gör längre. Kanske det går fortare eftersom vi är tre här hemma. Kanske det blir lite för jobbigt för honom, men ärligt talat gör det inget om det går snabbare. Det går ju bara åt ett håll ändå.

Paranoian har börjat komma tillbaka. Häromnatten trodde han ju att grannarna bröt sig in för att mörda oss och idag när vi var i skogen och plockade blåbär tog R med sig sin hammare för att kunna försvara oss mot hundar. Och medan F och jag plockade bär stod R och vaktade så att träden inte skulle falla över oss. Andra människor som gick i skogen utgjorde ett hot och han var på helspänn hela tiden. Det kommer nog inte gå att ta med honom dit så mycket längre nu, det blir inget nöje varken för honom eller oss.

Gode tid så skönt det ska bli när det här är över.

En ängel vid min barm

Tillåt mig småle, eller rättare sagt gapskratta. Igår syntes minsann inte skymten av vare sig det lugn eller det tålamod jag så målande beskrev i ett inlägg nyss. De var som bortblåsta. Tre nätter med dålig sömn och en R som betedde sig så dumt och elakt att jag kunnat slå ihjäl honom var det enda som behövdes för att jag skulle förvandlas till en rasande furie.

Som tur var kom sonen till vår räddning. Han gjöt olja på de milt sagt upprörda vågorna, tog hand om sin far och fick honom på gott humör. Mig skickade han ner i lokalen med order att sitta där och andas en stund. Efter tio minuter kom ett sms: “Ta god tid på dig.”

Kvällen och natten blev lugn med många timmars god sömn och idag kändes allting bättre igen. R och jag var i skogen en sväng medan sonen tränade och på eftermiddagen storstädade F och jag lägenheten. Jag ska villigt erkänna att städning inte har stått högst på prioriteringslistan på ganska länge, men idag blev det skrubbat från golv till tak.

Och nu är sonen och hämtar pizzor åt oss. R är lugn och fin och jag likaså. Igår fick F se sin fars värsta sidor och det hände några andra saker också, jag går inte in på vad. Det får finnas gränser för hur mycket jag lämnar ut R, men det ledde till att sonen sa: “Det här går ju inte, mamma. På måndag ringer jag och kollar hur vi ligger till i kön och berättar hur läget är. De behöver få veta och vi måste snabba på processen.”

Jag ska låta honom göra det. Han har rätt, det här går inte mycket längre nu trots att vi är två. Jag vet inte hur det gått för R och mig om äldste sonen inte bestämt sig för att komma hem och hjälpa till. På nåt sätt hade vi väl fått klara oss, men en sak är säker; jag har närt en ängel vid min barm.

Hålla handen

Vi ligger båda vakna i mörkret. Jag är tyst och hoppas att R ska somna om. Plötsligt petar han på mig och frågar: “Är du arg på mig?” Jag säger nej. Att jag bara är trött och att det är sovdags. Efter en stund undrar han igen: “Är det säkert att du inte är arg på mig?” Jag tar hans hand och bedyrar att jag inte är arg, men att vi måste sova nu för det är mitt i natten.

Vi ligger där, hand i hand. Så brukade vi alltid somna tills för ett par år sedan och jag måste svälja några gånger för att få stopp på tårarna som vill rinna. Hans hand är så varm men greppet är inte det vanliga. Med tummen liksom undersöker han min hand, som för att kolla vad det är han håller i.

Jag sväljer några gånger till och tänker att det är ju inte så konstigt att man måste stänga av sitt hjärta för att överleva nåt sånt här.

Stark

Klockan är fem på morgonen och här ligger jag och tänker. R sover bredvid mig och jag funderar på hur det kommer att kännas att sova ensam, utan ljudet av hans andetag.

Jag tackade nej till lägenheten. Den var inte perfekt för mig, och är det nånting som den här långa resan gett så är det vetskapen om att jag aldrig mer kommer att nöja mig med nåt halvbra. Jag är värd det som känns bäst för mig, för det har jag förtjänat. Något annat är inte aktuellt. Det är en bra känsla, lite ovan men bra.

Jag känner också hur stark och orädd jag är. Stabil och centrerad i mig själv. Känslan jag skrev om för ett tag sen, att vara nedbruten och förstörd, finns inte kvar. Jag är hel igen. Förändrad och säkerligen lite ärrad och tilltufsad, men andrummet som sonens vistelse här har skänkt mig var alldeles tillräckligt för att jag skulle resa mig igen. Starkare än någonsin, lugn och med siktet riktat framåt.

Mina känslor för R har planat ut. Jag är inte arg på honom, tappar sällan tålamodet och är precis så där känslomässigt frikopplad som jag önskade att jag var redan för ett halvår sen, men då var inte processen färdig. Det är den nu. Jag är inte ens särskilt ledsen längre. Det är som det är. Jag tycker så synd om honom, mer än jag vågar känna efter, men också ofantligt trött på honom och på hela den här tillvaron. Jag ser fram emot att den ska ta slut.

Tanken att behålla honom hemma är helt borta nu. Det vore en omöjlighet och inte bra för någon av oss. Igår natt fick han för sig att grannen hade slagit sönder dörren för att ta sig in och mörda oss. Jag hittade honom i hallen, spottande på golvet och med hammaren i högsta hugg. En sådan sjuk människa ska inte bo hemma. Han behöver tas om hand och framför allt slippa oroa sig, slippa känna ansvar för att försvara hem och familj. Lilla hjärtat, kära min älskling. Så tokigt det blev för honom.

Jag ska se till att han får det så bra det bara går, och det kommer att få sätta punkt för vårt gemensamma liv. Sedan inleds ett helt nytt kapitel, och jag ser fram emot att få inreda mitt egna hem och skapa mig en ny tillvaro i en ny stad. Så spännande, så roligt. Så egendomligt.

Hmm…

Lägenheten var inte riktigt klockren. Vissa saker kändes så där, bland annat var fönstren små eftersom det är en vindslägenhet men läget var kanon, innergården superfin och den ligger ca 5 minuters promenad från Vätterns strand. Jag får fundera lite och värden skulle mejla ritningarna.

En sak var kul; hon som bor där nu är massör! Vad är oddsen för det? Ska man ta det som ett tecken, kanske😉? En sak är säker dock; det kändes väldigt normalt att svischa iväg till Vadstena igen. Väldigt “hemma”. Jag passade på att besöka den andra kunden som flyttat dit. Hon och hennes man hade bara gott att säga om livet i den lilla staden. “Här är så lugnt att jag fått sluta med blodtrycksmedicinen”, sa maken.

Så nu blir det att tänka, känna efter och se vad slutresultatet blir, men visst ser det mysigt ut. “Min” balkong är den högst upp.

Tanke ord och handling

Life’s a funny thing. Jag skickade mejl till alla hyresvärdar i Vadstena och fick ett positivt svar från en. Så i morgon ska jag titta på en lägenhet i Vadstena. To die for. Nittio kvadratmeter vindsvåning med balkong och fin innergård mitt inne i gamla Vadstena. Förmodligen alldeles för dyr, men jag ska titta på den ändå och enbart gå på känsla. Låta mage och hjärta bestämma. Huvudet får hålla truten för en gångs skull.

Det är verkligen konstigt, livet. Från den sekund tanken formades i min skalle är det som om alla trådar löper samman, och plötsligt är det inte tankarna på R’s flytt till ett boende som ligger längst fram i mitt huvud och bara mal och mal, utan min egen framtida flytt till Vadstena. När och hur den nu kommer ske. Beslutet är tydligen fattat. Så ska det bli, och inom mig är det som ett sånt där tak som man kan dra undan och plötsligt ser man stjärnorna. Eller en blå himmel med fluffiga moln.

En kund berättar att hennes pappa, frisk och i precis samma ålder som jag, plötsligt segnat ner död. En granne berättar att hans bästa vän har obotlig cancer. Min egen lilla snurrgubbe försöker få på sig koftan men den hamnar bara bak och fram. Allt detta säger – nej, skriker – en enda sak till mig: Lev, människa! Lev och njut, slösa inte bort den dyrbara tid du har!

R är svårt sjuk. Det kan jag inte ändra på, men jag är frisk än så länge. Så i morgon: Vadstena, here I come!

Yr i mössan

Som massageterapeut har jag behandlat många människor med yrsel genom åren. Det är en obehaglig åkomma och det gäller att komma på vad den beror på. I värsta fall hjärntumör eller stroke, fast oftast kommer den från muskelspänningar i axlar och nacke.

I dag vaknade jag med yrsel, något som sällan hänt förr. Två nätters obefintlig sömn och de senaste dagarnas känslokarusell borde kunnat fungera som en fingervisning för vad det handlade om, men eftersom jag gärna tror det värsta började jag fundera på om jag borde ringa ambulans. Sonen som däremot är av det mer praktiska och realistiska slaget, satte igång att massera mina axlar. Jäklar, vad ont det gjorde. Tårarna rann och jag insåg att det satt säkert två ton gråt fastlåst i axlarna, speciellt den högra.

Efter en kvarts underbar tortyr började både smärtan och yrseln att släppa. Det var över ett år sedan jag själv fick massage. Man ger och ger till andra, men är urkass på att se till att få nåt själv.

Min sambos brist på empati var slående. Han blev mest irriterad över att jag faktiskt behövde nåt. Min väninna M har ju också en snurrig gubbe. Hon fick en knäprotes för ett tag sen, men inte heller hennes man lyckades skrapa ihop någon empati. Det är en märklig sjukdom det här. Har jag talat om hur glad jag är att sonen är hemma?❤

Hårda bud i Mellerud

Jag pratar med sonen om mina tankar fram och tillbaka de senaste dagarna. Han ser allvarligt på mig och säger: “Det här kanske låter lite hårt, mamma, men om du överväger att tacka nej till en plats åt pappa så sticker jag härifrån. Då får du göra det här själv. Jag vill att du ska veta det”

Jag svarar att jag förstår och respekterar det, och att jag inte ska tacka nej, att jag bara måste få tänka så ibland. Och så tackar jag honom för hans uppriktighet. Vi nickar åt varandra och sen går han ut på en promenad medan jag fortsätter att baka.

Men va fan…

Efter att ha jag lagt upp det förra inlägget kom jag upp till lägenheten bara för att upptäcka att R tagit en spegel från några som håller på och flyttar in i huset. Den bara stod där i trappan, tyckte han. De ville säkert inte ha den. När jag sa att vi måste kolla med dem blev han arg på mig. “Du anklagar alltid mig för allting!” skrek han.

Fan, så trött jag är på den här skiten. Nu får det väl ändå vara nog med galenskaper. Hur kan jag ens för en sekund tro att jag skulle klara av eller ens vilja leva så här en enda minut längre än vad jag behöver? Jag har gjort så mycket jag kan och mer därtill. Här tar vägen slut. Tack för att jag får se det jag behöver se. Tack för att jag får hjälp att förstå vad som är rätt och rimligt.

Nästa gång jag börjar yra om att behålla honom hemma – kan nån vara snäll och slå till mig i skallen…