Som massageterapeut har jag behandlat många människor med yrsel genom åren. Det är en obehaglig åkomma och det gäller att komma på vad den beror på. I värsta fall hjärntumör eller stroke, fast oftast kommer den från muskelspänningar i axlar och nacke.
I dag vaknade jag med yrsel, något som sällan hänt förr. Två nätters obefintlig sömn och de senaste dagarnas känslokarusell borde kunnat fungera som en fingervisning för vad det handlade om, men eftersom jag gärna tror det värsta började jag fundera på om jag borde ringa ambulans. Sonen som däremot är av det mer praktiska och realistiska slaget, satte igång att massera mina axlar. Jäklar, vad ont det gjorde. Tårarna rann och jag insåg att det satt säkert två ton gråt fastlåst i axlarna, speciellt den högra.
Efter en kvarts underbar tortyr började både smärtan och yrseln att släppa. Det var över ett år sedan jag själv fick massage. Man ger och ger till andra, men är urkass på att se till att få nåt själv.
Min sambos brist på empati var slående. Han blev mest irriterad över att jag faktiskt behövde nåt. Min väninna M har ju också en snurrig gubbe. Hon fick en knäprotes för ett tag sen, men inte heller hennes man lyckades skrapa ihop någon empati. Det är en märklig sjukdom det här. Har jag talat om hur glad jag är att sonen är hemma?❤
Mr Alzheimer? 