Himmelriket?

Ja, så känns det nästan, det nya boendet. Fast jag vågar knappt tro att det håller i längden. Snart kommer nog nånting braka, antingen kanske boendet visar sig från en annan, betydligt hemskare sida eller så kommer R hitta på nåt olämpligt. Eller kanske inte, vi får se.

Sonen och jag hälsade på där på måndagen och fick en guidad tour. Spa, café, ljusterapirum med riktig sand och ljudet av vågskvalp, ett stort växthus, en inhägnad bit skog med balansövningar och olika upplevelser, osv, osv. R’s rum var jättefint med utsikt mot skogen, det finns en kock som lagar all mat och allt i lokalerna är genomtänkt och lämpligt för dementa när det gäller färger och material. Rent, lugnt och avskalat på ett behagligt sätt som gjorde att mina axlar sjönk ner i normalläge.

På tisdagen flyttade vi in hans möbler och saker. Rummet blev verkligen mysigt. Även sonen och jag hade tänkt till när det gällde lugna, enhetliga färger och så lite som möjligt som kan trigga honom. Två av personalen kom och presenterade sig, den ena ska vara R’s kontaktperson. Båda var varma, empatiska och väldigt trevliga. “Ni ska veta att vi finns här för er också”, sa de. “Är det något ni undrar över eller vill prata om så finns vi här.” Båda utstrålade kunnighet och kändes erfarna.

Det var otroligt blandade känslor för mig när vi gjorde iordning hans rum. Nu är det på riktigt. Nu är det för alltid. Inget korttids utan ett permanent boende. Han ska bo där, jag bor inte där. Vi är separerade och lever varsitt liv. Inte samma, inte tillsammans. Jag grät när jag hängde in hans kläder i garderoben och kunde inte låta bli att borra in näsan i dem och kände en svag doft av honom.

Igår flyttade så T och två andra personer från demensteamet honom till det nya boendet och det hade gått jättebra, berättade T för mig senare på eftermiddagen. Inga konstigheter, inget bråk eller ståhej. Hon var jättenöjd. Kanske även R kände av lugnet som tycks råda i den där byggnaden.

Jag sov inte mycket igår natt och ringde inte till boendet på hela dagen idag. Intalade mig att det var för att ge både honom och personalen mer tid, fast egentligen varken orkade eller vågade jag. Jag ville inte få höra hur hemsk han varit, hur mycket han slagit sönder och att de fått kalla in Securitasvakter, så där som på Åleryd i början.

Hela dagen idag har det känts så tungt, och jag har fått kämpa för att hålla tillbaka gråten. Jag kunde ju inte gärna stå och snora på mina massagekunder, men jag har känt mig som en svikare. En dålig människa som inte fanns där vid hans sida när han flyttade. Som inte var med och stöttade och tröstade, inte hjälpte honom så som jag skulle gjort om det varit en vanlig, kroppslig sjukdom han hade haft. Fy, vad jag kände mig usel!

Sent på eftermiddagen ringde demenssjuksköterskan från demensteamet. Hon hade pratat med avdelningen och allting var så bra, sa hon. R hade sovit gott hela natten, de hade dansat och sjungit och varit ute på promenad. Nu skulle de göra upp en plan över lämpliga aktiviteter för honom och han hade träffat kocken och fått berätta vad han tyckte om för mat. Avdelningen hade också förstärkt med extra personal nu i början, berättade hon.

Så sa hon: “Nu har allt fokus varit på R och att han ska ha det bra. Nu måste vi tänka på dig också. Hur mår du och vad behöver du? Vill du ha en kuratorskontakt?” Jag stammade fram ett ja tack. “Ja, för nu när han har fått ett permanent boende har du gått in i nästa fas, och du behöver nog lite hjälp med att bearbeta det,” fortsatte hon.

Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Lättnaden över att allt gått så bra, plus att de faktiskt brydde sig om mig och förstod att det är tufft det här, tog överhanden.

Jag är så tacksam och så imponerad. Aldrig hade jag ens kunnat föreställa mig allt det engagemang och kunnande som de alla har visat upp. Alla, från den underbara personalen på Åleryd till demensteamet och de som vi hittills stött på från Vallastadens demensboende. Jag är helt överväldigad. Och även om det säkerligen kommer bakslag så kanske, kanske det kan bli bra nu. Bli lugnt och att R kan ha det fint. Och kanske vi med personalens hjälp så småningom kan börja hälsa på honom. Vi får se. Praise be.

5 thoughts on “Himmelriket?

  1. Jag är alldeles tårögd. Så fint och så rörande och sorgligt men fint. Han kommer få det bra där. Det låter som ett helt fantastiskt ställe. Och att du får en kuratorkontakt! Det blir bra, ska du se. Kram!

    Liked by 1 person

  2. Jag blir rörd, så otroligt fint allt låter. Och att du också finns med i deras agerande. Så skönt med en kurator som förstår vad du går igenom och behöver bearbeta 🙏🏻 Drog en lättnadens suck när jag läste att R var glad och inte stökig 😍 Njut av friden och jag skickar mina varmaste kramar ❤️

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s