Åh, den där sorgen…

Så är den tillbaka igen. Allt rivs upp nu när R ska flytta och jag måste börja tänka och planera för det. Jag hade ett långt telefonsamtal med T på boendet och ja, halleluja! Det blir hon som ska följa med R till det nya stället och hon ska rapportera över till den nya personalen hur de ska hantera och bemöta honom, och vad de behöver tänka på. Det känns så bra men även hon sörjer, sa hon. I tre månader har R varit hennes huvudansvar, hennes skötebarn. Hon är orolig. “Hur ska det bli? sa hon. “Hur ska det gå?” Jag försökte råda henne. “Det blir den nya personalens ansvar. Du måste släppa taget om honom.”

Den här helgen har yngste sonen varit hemma på besök. Det är första gången vi tre är samlade utan R och det blir så förtvivlat uppenbart att det är en person som fattas. Jag ska leta fram ett foto och snubblar över ett annat, där R och jag är inbegripna i något. Engagerade och intresserade, båda två. Innan han blev så sjuk, när han fortfarande var min allra närmaste, min bästa vän.

Jag försöker dölja mina tårar för grabbarna, men de börjar rinna så fort jag får en stund för mig själv. I tvättstugan, i badrummet och på väg till affären. Till sist kommer sönerna på mig, förstås. De ber mig att inte försöka skona dem, att inte bespara dem min sorg för de känner den också. Deras ser annorlunda ut, men finns där likafullt. Förstås är det så, men det sitter så djupt i mig det där att inte vilja belasta andra med mitt elände. Att klara mig själv, att vara stark utåt och gråta i min ensamhet.

Ja, what to do? What to do? Det är väl bara att låta tårarna rinna och tiden gå, antar jag. Nån gång blir det väl bättre.