Flyttdags

R har äntligen fått en permanent plats efter fem månaders kötid, varav tre på korttidsboendet. Han ska till Vallastadens demensboende och det känns jättebra. Det är nybyggt och jag har hört mycket gott om det.

Jag har överlåtit allt som har att göra med den fysiska flytten av honom till Demensteamet och det känns också jättebra. Jag känner stor lättnad när demenssjuksköterskan ringer och berättar hur det kommer gå till. De ska vara många som följer med honom, inklusive en personal som känner honom väl från Åleryd. Jag hoppas förstås att det blir T. De ska rapportera över honom noggrant till den nya personalen som också ska få stöttning av ett särskilt team för att kunna bemöta honom på allra bästa sätt.

Jag är djupt imponerad. Och tacksam, för att de bryr sig så mycket och lägger ner så mycket arbete för att det ska bli så bra för R som möjligt. Och för den nya personalen förstås.

På måndag ska sonen och jag åka och titta på hans lägenhet och på tisdag ska vi flytta in möbler och saker där. Vi sparade ju en hel del grejor vid vår egen flytt just med tanke på det, och det ska bli roligt att ta dit sådant som betytt mycket för honom och som han förhoppningsvis kommer ihåg.

Eller roligt är kanske inte riktigt rätt ord, men det känns betydelsefullt och bra. Det här kommer ju vara hans hem, kanske för resten av hans liv och det känns så viktigt att det blir så bra och fint som möjligt. Kanske han kommer att kunna acceptera situationen bättre om han har sina saker omkring sig. Jag hoppas det.

Jag undrar hur han kommer att reagera. Jag kan inte hjälpa att associationer från “När lammen tystnar” dyker upp i huvudet. När de flyttade Hannibal Lecter med munkorg och tvångströja… Usch, de tankarna får jag ruska av mig!

Jag är innerligt glad att sonen fortfarande är kvar, att han finns vid min sida i det här. Att vi är två om att bära och om besluten och som kan stötta varandra, för de där tårarna som faktiskt har hållit sig borta några dagar börjar naturligtvis rinna igen när jag står och plockar bland R’s saker för att välja ut vad som ska med. Fy sjutton! Alla hans planer, alla idéer, alla projekt, alla minnen…

Nåväl, det är som det är och nu ska det i alla fall bli fint att han får en riktig plats, ett hem, och det på ett boende som har ett gott renommé. Det är verkligen inget att vara ledsen för. Tvärtom, det är något bra och positivt. Vägen går framåt.